Känslosam söndag kväll.
Vilken slö söndag...
Och jag vill just nu bara skriva en massa men känner att det inte är riktigt rätt ställe att uttrycka sig på.. Men har inte tillgång till min dagbok för tillfället, den är inlåst i sovrummet och där sover Jonas så jag vill inte stövla in och hämta den. Så jag får väl försöka skriva av mig lite här ändå. Det hjälper oftast, faktiskt, att skriva...
Ni vet hur man ibland bara kan komma på sig själv med att stirra rakt in i ett stearinljus om det är mörkt i rummet. Ungefär så sitter jag nu.. fast utan mörkret och utan stearinljuset. Lyssnar på musik, och jag kan inte ens beskriva alla tankar och känslor som tog liv bara för en liten stund sen. Ganska facinerande när man tänker efter. Och allt detta har bara dykt upp de senaste veckorna. Alla funderingar... Blir lite skrämd av dem om jag ska vara ärlig. Vet inte vad jag ska göra med dessa nya upptäckter. Kanske ignorera dem och låsa in dem långt där inne. Men så vill jag inte det riktigt.. Inte än. Nu låter det som att jag är deprimerad och bitter igen men så är det faktiskt inte. Otroligt nog. Jag är mest bara fundersam, och nyfiken. Nyfiken på framtiden. Hur kommer det se ut om några månader, vad händer då? Var bor jag då? Hur känner jag då? men visst måste jag erkänna att även om det inte är deprimerande tankar så känns det änd lite sorgligt. Jag kommer snart att lämna en vardag, ett liv, som jag byggt upp här i Kalmar. Bara det är ju lite skrämmande såklart men om man ser bortom det och bortom det sorgsna med att lämna det, så finns det ju någonting nytt och oupptäckt där. Och just nu vill jag veta vad det är, vad som finns för mig. Jo, nog funderar jag mycket. har jag alltid gjort och det syns om man kikar i mina 8 dagböcker som jag flitigt fyllt under åren som gått. Även om det periodvis har lämnats blanka sidor, så har jag så fort det hänt någonting fyllt dessa tomma sidor med kladd och krumilurer. Ofta kärlek såklart, och ofta olycklig sådan, ofta någonting jag inte har kunnat nå fram till utan som gått obemärkt förbi utan att lägga märke till mig. Kanske inte ska säga ofta. Jag blir inte kär särskilt ofta... Men så när jag väl blir det så är det inte direkt lätt att bli av med, och nu efter Jonas är det tredje gången jag tvingas göra mig av med känslor, och det känns faktiskt ganska orättvist. Men vad är rättvist?
Kvällens låt på repeat:
Come up to meet you, Tell you I?m sorry, You don?t know how lovely you are
I had to find you, Tell you I need you, Tell you I set you apart
Tell me your secrets, And ask me your questions, Aww let?s go back to the start
Runnin? in circles, [sounds like] Comin? our tails, Heads on the science apart
Nobody said it was easy
It?s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Aww take me back to the start
I was just guessin?, At numbers and figures, Pullin? the puzzles apart
Questions of science, Science and progress, Do not speak as loud as my heart
Tell me you love me, Come back to haunt me, Oh when I rush to the start
Runnin? in circles, [sounds like] Chasin? our tails, Comin? back as we are
Nobody said it was easy
Aww It?s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I?m goin? back to the start
Och jag vill just nu bara skriva en massa men känner att det inte är riktigt rätt ställe att uttrycka sig på.. Men har inte tillgång till min dagbok för tillfället, den är inlåst i sovrummet och där sover Jonas så jag vill inte stövla in och hämta den. Så jag får väl försöka skriva av mig lite här ändå. Det hjälper oftast, faktiskt, att skriva...
Ni vet hur man ibland bara kan komma på sig själv med att stirra rakt in i ett stearinljus om det är mörkt i rummet. Ungefär så sitter jag nu.. fast utan mörkret och utan stearinljuset. Lyssnar på musik, och jag kan inte ens beskriva alla tankar och känslor som tog liv bara för en liten stund sen. Ganska facinerande när man tänker efter. Och allt detta har bara dykt upp de senaste veckorna. Alla funderingar... Blir lite skrämd av dem om jag ska vara ärlig. Vet inte vad jag ska göra med dessa nya upptäckter. Kanske ignorera dem och låsa in dem långt där inne. Men så vill jag inte det riktigt.. Inte än. Nu låter det som att jag är deprimerad och bitter igen men så är det faktiskt inte. Otroligt nog. Jag är mest bara fundersam, och nyfiken. Nyfiken på framtiden. Hur kommer det se ut om några månader, vad händer då? Var bor jag då? Hur känner jag då? men visst måste jag erkänna att även om det inte är deprimerande tankar så känns det änd lite sorgligt. Jag kommer snart att lämna en vardag, ett liv, som jag byggt upp här i Kalmar. Bara det är ju lite skrämmande såklart men om man ser bortom det och bortom det sorgsna med att lämna det, så finns det ju någonting nytt och oupptäckt där. Och just nu vill jag veta vad det är, vad som finns för mig. Jo, nog funderar jag mycket. har jag alltid gjort och det syns om man kikar i mina 8 dagböcker som jag flitigt fyllt under åren som gått. Även om det periodvis har lämnats blanka sidor, så har jag så fort det hänt någonting fyllt dessa tomma sidor med kladd och krumilurer. Ofta kärlek såklart, och ofta olycklig sådan, ofta någonting jag inte har kunnat nå fram till utan som gått obemärkt förbi utan att lägga märke till mig. Kanske inte ska säga ofta. Jag blir inte kär särskilt ofta... Men så när jag väl blir det så är det inte direkt lätt att bli av med, och nu efter Jonas är det tredje gången jag tvingas göra mig av med känslor, och det känns faktiskt ganska orättvist. Men vad är rättvist?
Kvällens låt på repeat:
Come up to meet you, Tell you I?m sorry, You don?t know how lovely you are
I had to find you, Tell you I need you, Tell you I set you apart
Tell me your secrets, And ask me your questions, Aww let?s go back to the start
Runnin? in circles, [sounds like] Comin? our tails, Heads on the science apart
Nobody said it was easy
It?s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Aww take me back to the start
I was just guessin?, At numbers and figures, Pullin? the puzzles apart
Questions of science, Science and progress, Do not speak as loud as my heart
Tell me you love me, Come back to haunt me, Oh when I rush to the start
Runnin? in circles, [sounds like] Chasin? our tails, Comin? back as we are
Nobody said it was easy
Aww It?s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I?m goin? back to the start
Kommentarer
Postat av: Kjelle
Lisa då... jag tror att vi är ganskalika varandra på många sätt hihi** :)) hmm.,.. du vet den där myggan jag sa att jag skulle sova med... jag vill inte ha den längre... kan du inte ta bort den?! haha.. den är gigantsik... haha.. tänk dig att den är sååå fet att den flyger omkring i mitt rum full med någon annans blod! hahahaha** ganska fräscht! hahha** där fick du morgondagens citat serverat på ett silverfat eller nåt.. haha.. gonatt på dig* possen* :)
Trackback