Me Myself & Madrid

Jag har panik. Fullständig panik och beslutsångest. Jag tror att jag bestämt mig men så en timme senare så ändrar jag mig. Det känns bara orealistiskt att jag ens övervägarer en flytt som behöver ske inom några veckor. Jag har inte råd att betala dubbla hyror i två, tre månader. Inte för en halvtidstjänst. Men så läser jag mailet igen... och igen... självklart tänker jag att det här är en chans som jag inte kan missa, en möjlighet, så går jag ifrån datorn några minuter, ochplötsligt vaknar realisten. Det är förbannat jävla svårt. Stora beslut bör verkligen inte tas under två o en halv dag. Samtal hjälper inte så mycket, att bolla med någon, resonera. Jag bliri nte så mkt klokare. Det är ju mitt liv, min lägenhet, mina pengar. Bara jag som påverkas enormt och som blir uppstressad. Jag tror inte jag hanterar att fixa allt det här så fort. Jag tror jag måste ha is i magen. Jag måste tänka att det inte är den sista möjligheten. Det är den första. Jag måste tro att de är precis lika mänskliga och realistiska som jag, att de förstår. Men brinner man för ett yrke, vill man tillräckligt mycket... så ska man väl göra vad som helst? Jag mår inte bra, jag kan inte ta detta beslutet alltså. Det går inte. Inte än. Inte nu.

Allt kaos jag pratar om är på grund av ett mail jag fick häromdagen. Jag fick en förfrågan om intresse för ett sjukvik på BLT, i Olofström. Ett vik på 4 månader. På halvtid. Goda chanser för inhopp på andra platser i Blekinge. "jag har ingen ersättare till hösten och någon är alltid sjuk, eller får förhinder på andra sätt..." Det är 16 mil mellan Kalmar och Olofström. Jag kan inte pendla... inte så länge...

När jag kom hem för en stund sen och läste mailet igen så tyckte jag att nä, nu måste jag fan satsa på det här om jag ska komma vidare. I mitten av det här meddelandet så ändrade jag mig. Vill säga att jag tyvärr inte är intresserad för en halvtidstjänst eftersom det innebär ganska mkt större kostnader och ett nytt boende o allt meck. Nu när jag skriver har jag ändrat mig igen. Jag tror som sagt inte att jag kan. Jag kan inte bestämma mig. Kan inte någon singla slant för mig tack...

Kanske förstorar jag upp hela grejen. Kanske är onödigt att bli så uppstressad. Men det är stort. För mig åtminstonde. Att ens bli tillfrågad.. Jag är för en gångs skull stolt med vad jag gör och var jag har tagit mig. Jag vill fortsätta tycka det. Så därför borde jag trotsa allt och bara go for it. Eller, så spelar jag iskall. och väntar på nästa... eller............. suck. Nu går jag och lägger mig. Är helt slutkörd. Godnatt.